Brysselgripen

Annika flänger och hänger i EU:s huvudstad
Header

Vad är väl en raketattack?

23 oktober, 2013 02:46 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Vad är väl en raketattack?)

Bryssel har över en miljon invånare, men staden känns förvånansvärt liten. För en tid sedan hamnade jag på en fest där jag träffade en gammal klasskamrat. Det var killen som i gymnasiet satt bakom mig i klassen och påtade mig i ryggen med jämna mellanrum för att han ville veta vad klockan var. Cirka 20 år senare möts vi igen. Folk tyckte det var en rolig slump att två gamla klasskamrater från en liten kommun i EU:s utkant råkar ha äkta hälftar som har gemensamma bekanta i Bryssel och därmed hamnar på samma fest.

Svenskarna på festen hörde fascinerat på när vi ”snackade” dialekt med varandra, men fort nog riktades uppmärksamheten mot en annan festdeltagare som hade ett betydligt intressantare liv. Han hade just kommit hem efter sex månder i Afganistan.

”Var du inte rädd?”, frågade någon.

”Nä, det kom väl en och annan raketattack, men hej, vad är en raketattack i dagens läge”, funderade han. Och ärligt talat, på Natos bas i Afganistan är det antagligen betydligt säkrare än att ge sig ut i trafiken i Bryssel. Men ändå känns det absurt att höra någon säga ”vad är väl en raketattack”. Har vi blivit så avtrubbade att raketattacker anses vara harmlösa?

Av en tillfällighet bläddrade jag i en tidning häromdagen och fick se skrämmande bilder från Syrien. Det var bilder på människor som halshöggs på öppen gata. Barn satt i rad och såg på, precis som om det var någon sorts skolteater.  Man kan inte ens föreställa sig vad en sådan upplevelse i barndomen har för konsekvenser för människosynen senare i livet. Hur kan man lära sig att värdera andra människors liv om halshuggningar och raketattacker hör till vardagen?

Kvinnor i karriären

18 oktober, 2013 02:44 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (2 kommentarer)

I tonåren brukade jag smyga mig in om kvällarna för att föräldrarna inte skulle behöva vakna. Nuförtiden smyger jag mig ut om kvällarna. Ettåringen blir så hjärtskärande ledsen när hon ser mig försvinna ut genom dörren så det är lika bra att hon inte behöver se det. Därför smög jag mig ut igår kväll för att lyssna till Malin Persson Giolito, en svensk författare som bor i Bryssel.

Malin Persson Giolito hade jobbat i tio år på en advokatbyrå när hon, gravid med sitt tredje barn, fick veta att hon inte längre var välkommen tillbaka. Det var då hon började skriva sin första bok. Boken handlar (inte helt slumpmässigt) om en ung gravid advokat, som får spraken. Den blev en omedelbar framgång i Sverige och därefter har hon hunnit ge ut två andra böcker.

Man kan tycka att det egentligen var tur att Malin fick sparken, annars hade hon kanske aldrig skrivit några böcker. Och det håller hon själv delvis med om också, men hon poängterar att det inte ska få gå till på det viset. Tyvärr händer det överallt, att kvinnor diskrimineras, får sparken eller blir åsidosatta, på grund av graviditet.  Och alla kan inte vända det till något positivt, alla kvinnor som blir sparkade har inte möjligheten att bli en framgångsrik författare.

Inom EU har man som mål att kvinnor och män ska ha rätt att på samma villkor delta i samhällslivet, familjelivet och på arbetsmarknaden.  Ändå fungerar det inte riktigt så. Löneskillnaderna är stora och arbetsmarknaden är könssegregerad på många håll. Dessutom, trots diverse EU-initiativ, har inte mycket förändrats de senaste åren. Kvinnor blir fortfarande systematiskt diskriminerade i arbetslivet när de är gravida eller under föräldraledigheten, vilket i förlängningen ger konsekvenser för det fortsatta arbetslivet. Attitydförändringar tar länge tid att genomföra än lagstiftning och det är antagligen därför som vi i stort sett trampar på stället.

Efter många funderingar igår kväll smög jag mig hem igen, för att inte väcka mina småflickor. Jag kan bara hoppas att arbetsmarknaden ser bättre ut när de kommer sig ut i arbetslivet.

Det finns inga gratisluncher

15 oktober, 2013 12:06 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Det finns inga gratisluncher)

Livet som lobbyist är hårt. Därför kommer det hela tiden ut nya böcker om EU-lobbying. Den senaste jag fått syn på handlar om de vardagliga fallgropar och utmaningar som finns i arbetet som EU-lobbyist. Men det spelar ingen roll hur många handböcker i EU-lobbying man läser om man inte har de rätta kontakterna. När jag var ny i branchen ville jag imponera på chefen med mitt kontaktnätverk. Jag berättade för honom att jag skulle äta lunch med en viktig EU-kommissionärs politiska medarbetare.

”Så bra”, tyckte chefen, ”då kan du fråga om det här och det här och det här….”, sa han och gav mig en lång lista på frågor som han ville jag skulle ta reda på.

”Njaa, personen i fråga är väldigt diskret och lär nog inte avslöja något”, försökte jag säga.

Chefen tyckte att jag skulle bjuda på lunchen och beställa en flaska vin så skulle hon säkert prata. Jag gjorde som chefen önskade, men min kontakt påstod att hon inte visste så mycket. Jag hällde upp mera vin, frågade igen, men det enda som hände var att jag själv pratade på alldeles för mycket. Några timmar senare kom jag tillbaka till kontoret, halvfull utan att ha fått något intressant alls ur min viktiga kontakt.

Det var då det. Det tar tid att bygga upp ett kontaktnätverk och det finns inga handböcker i hur man gör det. En gratis lunch och en flaska vin är definitivt inte svaret, även om många tror det.