Bryssel har över en miljon invånare, men staden känns förvånansvärt liten. För en tid sedan hamnade jag på en fest där jag träffade en gammal klasskamrat. Det var killen som i gymnasiet satt bakom mig i klassen och påtade mig i ryggen med jämna mellanrum för att han ville veta vad klockan var. Cirka 20 år senare möts vi igen. Folk tyckte det var en rolig slump att två gamla klasskamrater från en liten kommun i EU:s utkant råkar ha äkta hälftar som har gemensamma bekanta i Bryssel och därmed hamnar på samma fest.
Svenskarna på festen hörde fascinerat på när vi ”snackade” dialekt med varandra, men fort nog riktades uppmärksamheten mot en annan festdeltagare som hade ett betydligt intressantare liv. Han hade just kommit hem efter sex månder i Afganistan.
”Var du inte rädd?”, frågade någon.
”Nä, det kom väl en och annan raketattack, men hej, vad är en raketattack i dagens läge”, funderade han. Och ärligt talat, på Natos bas i Afganistan är det antagligen betydligt säkrare än att ge sig ut i trafiken i Bryssel. Men ändå känns det absurt att höra någon säga ”vad är väl en raketattack”. Har vi blivit så avtrubbade att raketattacker anses vara harmlösa?
Av en tillfällighet bläddrade jag i en tidning häromdagen och fick se skrämmande bilder från Syrien. Det var bilder på människor som halshöggs på öppen gata. Barn satt i rad och såg på, precis som om det var någon sorts skolteater. Man kan inte ens föreställa sig vad en sådan upplevelse i barndomen har för konsekvenser för människosynen senare i livet. Hur kan man lära sig att värdera andra människors liv om halshuggningar och raketattacker hör till vardagen?