Det stora samtalsämnet är Frankrike. Jag får uppfattningen att utanför Frankrike är man väldigt förvånad över att det gick som det gick i valet, medan den franska befolkningen inte är särskilt förvånad. Några fransmän jag pratade med innan valet beskrev Marine le Pen som en skrämmande kvinna; hon är ruskigt smart och slingrande i sitt budskap.

Hennes far, Jean-Marie Le Pen,  som grundade Front National, var och är öppet rasistisk och anti-semitisk, så till den grad att högerpartiet UKIP i Strobritannien meddelat att de aldrig tänker samarbeta med dem. Front National hävar att de inte längre är rasistiska, att de har ändrats. Vad de har gjort rent konkret för att ändras vet antagligen ingen (de sitter inte i regeringen), men helt klart har de ändrat sitt budskap och helt klart har de lyckats med det.

De tre största grupperna i Europaparlamentet har alla förlorat platser, men de kommer att behålla sin dominerande ställning. Frågan är vad som händer på den yttersta högerkanten.  Det finns nu en rigid och fragmenterad extremhöger, men exakt vilka partier som kommer att samarbeta med vilka är inte givet. Det kan ta veckor ännu innan det blir klart var nykomlingarna ska sitta och huruvida anti-EU partierna bildar en sammanhållen politisk grupp eller inte. (För att bilda en grupp i Europaparlamentet krävs 25 parlamentariker från 7 olika länder. De politiska grupperna får bland annat finansiellt stöd och ökad talartid, vilket innebär större inflytande än att sitta bland de grupplösa.)

Det mest intressanta nu är ändå inte vad som händer i Europaparlamentet utan vad som händer i medlemsstaterna. Valresultatet visar att det finns ett ökande krav på förändring, som politiker oberoende av bakgrund kommer att behöva ta ställning till.  Till stor del kommer utvecklingen framöver att bero på Angela Merkels reaktion och agerande. Hon är helt klart den dominerande politiska ledaren i EU och en del analytiker menar att framtida EU-reformer är helt beroende av om hon beslutar sig för att ta till sig kravet på förändring eller inte.

Vi har spännande år framför oss!

Tänk dig en situation där du har stått och kokat mat hela dagen. Du har ansträngt dig och gjort en fantastiskt god och hälsosam måltid som du vet är bra för dig själv och hela familjen. Men det blir inte riktigt som du tänkt dig. Barnen vägrar äta för att maten inte faller dem i smaken och den har kallnat för länge sedan när din partner äntligen kommer hem. Dina ansträngningar börjar förmodligen kännas ganska meningslösa. Otacksamt skulle man kunna kalla det.

Men detta är bara småsaker. Tänk så meningslöst det skulle kännas för de som kämpade ihärdigt för att vi skulle få allmän och lika rösträtt i Finland. Tänk vad hemskt om dessa kämpar visste hur många som struntar i att rösta idag. Otacksamt skulle man kunna kalla det också. Jag misstänker dessutom att många av de som struntar i att rösta skulle klaga om de verkligen inte fick rösta.  Detta är skäl nog att gå och rösta i EU-valet.

Dagens stora fråga är hur EU-parlamentet kommer att se ut efter valet. Många är rädda för att de extrema partierna kommer att få mera utrymme. Själv tror jag att de håller på att gräva sina egna gravar, eftersom det  allt mer kommer fram vilka oseriösa typer de är. Här några exempel på händelser och uttalanden tidigare i veckan:

En fransk extremhögerpolitiker menar att en ebolaepidemi skulle lösa landets problem med invandring och världens befolkningsexplosion.

En brittisk dito förklarar sin syn på kvinnor genom att säga “kanske är det för att jag har gjort så många kvinnor gravida under årens lopp som jag har en annan uppfattning”.

En holländsk extremhögerman klippte sönder EU-flaggan framför EU-parlamentet.

Det som de extrema partierna har gemensamt är att de är duktiga på att kritisera, men dåliga på att ta fram nya hållbara lösningar. Visst kan man få tycka vad man vill om dagens politik och ekonomiska styrning, men ingenting blir bättre av att inte rösta, för dåliga politiker väljs av goda människor som inte röstar. Det finns många kandidater som är villiga att jobba hårt i EU-parlamentet för ett bättre EU. Dit hör definitivt inte xenofob-partierna.

Det händer mycket europeiskt nu. I dag är det Europadagen. I morgon är det Melodifestivalen. Snart ska vi välja nya medlemmar till EU-parlamentet och därtill få en ny ordförande för EU-kommissionen. Det är viktiga saker, men det är melodifestivalen som får störst uppmärksamhet.

Den 10 maj kommer Europas främsta TV-stationer att sända Melodifestivalen. Den årliga tävlingen arrangeras av European Broadcasting Union, EBU, som är en paraplyorganisation för de nationella offentliga programföretagen i Europa.  EBU ordnar också en direktsänd politisk debatt mellan kandidaterna till ordförandeposten för EU-kommissionen den 15 maj.  Denna debatt, som är betydligt viktigare än vem som får mest poäng i sång, kommer i de flesta länder INTE att visas på de främsta TV-stationerna, utan istället på obetydliga specialkanaler eller nyhetsnätverk, med få tittare. Vissa länder verkar inte ens vilja sända debatten, vilket jag tror är fallet i Finland om jag inte är fel informerad.

Vad ger det för signaler till medborgarna? Det borde ju rimligen vara tvärtom att viktiga politiska debatter om EU:s framtid sänds på de största kanalerna. Kommissionen har stor makt och påverkan på vårt dagliga liv.  Vem som har kommissionsordförandeposten påverkar oss betydligt mera än vem som vinner en sångtävling.

Det är klart, melodifestivalen kan engagera en hel familj, oavsett ålder och därför är det enkelt att bänka sig i soffan, göra det till en familjeangelägenhet där alla kan ha en åsikt. Det är inte lika givande att se på en politisk debatt med småbarn. Jag föredrar ändå europeiska framtidsvisioner framom europeiska visor, men får nog antagligen sitta ensam i soffan under debatten. Möjligen har jag en sovande man bredvid mig.

Men heja Finland iallafall.