Brysselgripen

Annika flänger och hänger i EU:s huvudstad
Header

Korrupt och bankrutt land leder EU

04.12.2013 15.01 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Korrupt och bankrutt land leder EU)

Nästa år har vi en situation då ett ganska så korrupt och bankrutt land ska leda EU. Grekerna inleder sitt EU-ordförandeskap den 1 januari 2014 och har meddelat att de inte tänker spendera så mycket pengar på det. Bara runt 50 miljoner euro har de tänkt satsa, vilket är mindre än vad andra länder spenderat på sina ordförandeskap.

Vi känner alla till landets ekonomiska svårigheter. Nu har det dessutom kommit en ny studie som visar att Grekland är det mest korrupta landet i EU. Landet har gjort lite förbättringar sen ifjol, men anses fortfarande vara lika korrumperat som Kina, till exempel. (Inte helt oväntat anses Danmark, Finland och Sverige vara de minst korrupta länderna.)

Grekland har verkligen en utmaning framför sig. Att försöka öka allmänhetens förtroende för den europeiska ekonomin borde ligga högt på agendan, men hur ska ett halvkorrupt och konkursdrabbat land klara av den saken? Enligt en blogg om Grekland ska landet spendera 147.600 euro på slipsar och halsdukar för ordförandeskapet. Antagligen är den summan mindre än vad andra länder spenderat och traditionen påbjuder att varje ordförandeland ska ha slipsar och halsdukar med ordförandeskapslogon vackert broderat i något hörn.

Men snälla, kan vi inte avskaffa detta vansinniga roterande ordförandeskap som bara kostar pengar? Vem vill förresten ha dessa slipsar och halsdukar? De är ju oftast fula och ligger sedan bara och skräpar i någon låda. Kan inte 147.600 euro användas till något vettigare nu när vi ändå har sådana enorma ekonomiska problem?  

Det som också är oroväckande är att allting tyder på att nästa års val till Europaparlamentet kan ge anti-EU och högerextrema partier en rejäl skjuts framåt. Jag börjar faktiskt på allvar bli orolig över EU:s framtid.

, , ,

EU-Kommissionärernas gåvor

27.11.2013 11.45 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för EU-Kommissionärernas gåvor)

Om du har för avsikt att ge en gåva till en EU-Kommissionär bör du tänka på att den inte får kosta mer än 150 euro, för om den gör det finns det risk för att den hamnar hos någon annan.

Jag stod och beundrade en tavla hos en kompis häromdagen. Det visade sig att den en gång hade varit en gåva till en EU-Kommissionär, men eftersom tavlan tydligen hade ett värde över 150 euro hade Kommissionären inte kunnat behålla den. Den såldes istället billigt på en marknad och hamnade således hos min kompis. Snopet för presentgivarna om de bara visste.

Ifall Kommissionärerna får gåvor som är värda mer än 150 euro måste de ge dem till Kommissionens protokollavdelning, som upprätthåller ett register över presenterna. Om det finns oklarheter i hur dyr en gåva är utvärderas den av någonsorts infrastruktur- och logistikbyrå i Bryssel.

Det är en intressant lista. Man kan se vem som har fått gåvor, vad de har fått, när och från vilket håll, det vill säga vilken nivå på presentgivaren, till exempel industri, regering, region, universitet och så vidare.

Mest presenter verkar Kommissionens ordförande José Manuel Barrosso och utvidgningskommissionär Štefan Füle få. Till exempel har Füle fått en låda med tre flaskor armensk konjak från Armeniens president.  

Energikommissionären Günther Oettinger verkar också vara rätt populär. Ifjol fick han fyra orientaliska mattor i olika format av ”State Oil Company Azerbaidjan.”

Vår egen Kommissionär Olli Rehn har även han fått fina presenter. År 2011 fick han en läderportfölj och en väska i brunt läder av Frankrikes president. Man undrar varför.

 

, ,

Jag kommer från ingenstans

20.11.2013 11.59 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Jag kommer från ingenstans)

Det faktum att våra barn växer upp med tre språk är inte märkvärdigt i Bryssel. Det är betydligt ovanligare att växa upp med bara ett språk. Alla dessa kombinationer av språk och nationaliteter upphör aldrig att förvåna mig. Jag har insett att många personer som jag träffar inte riktigt är vad de säger sig vara. Till exempel har det visat sig att min vän brasilianskan, inte alls har något brasilianskt blod i sig. Hon har tysk-portugisiska föräldrar, men hon säger sig vara brasiliansk. Min vän fransyskan är inte heller riktigt fransk, utan spansk-portugisisk.  I de här två fallen är det landet de växte upp i som ger nationaliteten, inte det som står i passet. Så vad är då en nationalitet? Ofta används det synonymt med medborgarskap, men det verkar som att nationalitet är mera en känsla än ett faktum.

Hur blir det med barnen som växer upp med ett virrvarr av nationaliteter och flyttar från ställe till ställe? I vår dotters skola, där det finns cirka 70 olika nationaliteter, finns det många som inte har ett klart begrepp om vilken nationalitet de har. För dem är det inte konstigt att ha flera olika nationaliteter eller att till och med byta (i sinnet) när de flyttar.  Den enkla frågan ”varifrån kommer du?” får oftast ett långt förklarande svar. En vän till mig brukar säga ”I am not really from anywhere, I am mostly to”.

I framtiden kommer vi kanske mera att definieras per kontinent än per land. Kanske våra barn börjar känna sig europeiska och säga att de har europeisk nationalitet ifall någon undrar.  Att förklara vad man är för något kan vara tålamodsprövande (har jag insett bland mina vänner med blandade nationaliteter) för folk vill i allmänhet ha ett klart begrepp och kunna sätta varandra i en bestämd kategori. Att vara finlandssvensk utomlands innebär också att man ständigt måste förklara vad man är, till exempel varför man pratar svenska men ändå inte hejar på Sverige i fotboll. Det är invecklat det för många.

, , ,

Stopp, stopp, stopp

06.11.2013 12.56 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Stopp, stopp, stopp)

EU-kommissionen har ett tufft jobb framför sig. Den ska bestämma om tre kontroversiella medborgarinitiativ ska bli lagstiftning eller inte. De tre initiativen handlar om stopp för bistånd till aborter och stamcellsforskning, stopp för privatisering av vattenförsörjning och stopp för djurförsök.

Abortmotståndarnas kampanj för att stoppa EU-anslag till forskning på mänskliga embryon har fått mest uppmärksamhet. Katolska kyrkan uppmande sina medlemmar att skriva under och därmed är det inte konstigt att mer än 600.000 underskrifter samlades in i Italien och drygt 200.000 i Polen. I Finland har endast 1.260 personer skrivit under (att jämföra med 12.734 underskrifter för stopp till djurförsök och 15.109 för vattenförsörjningsinitiativet).

Efter att medlemsländerna kontollerat namnuppgifterna är det EU-kommissionens uppgift att pröva om initiativen ska leda till nya lagförslag. Här förutses många problem, till och med så många att man börjat tala om ett misslyckande redan innan kommissionen haft chans att reagera. Problemet är att frågorna har en tendens att polarisera befolkningen då det i två av initiativen finns starka känslor inblandade. Det finns ingen möjlighet för kommissionen att tillfredsställa alla. Det finns inga kompromisser – vad kommissionen än gör (stiftar nya lagar eller låter bli) kommer en stor del av befolkningen att bli besviken.

Detta är de tre första EU-medborgarinitiativen som godkänts av kommissionen och som har samlat in mer än en miljon namnunderskrifter från minst sju länder inom ett år. Hur kommissionen agerar nu kommer i stort att bestämma om införandet av medborgarinitiativen var lyckat eller inte. Hittills verkar det inte helt lyckat.

, , ,

Kalldusch som uppfostringsmetod

01.11.2013 15.35 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Kalldusch som uppfostringsmetod)

En av de positiva sakerna med att bo i Bryssel är att man så enkelt kan resa härifrån. Åker man 1.000 kilometer söderut hamnar man i Provence. Där har våra franska grannar ett hus och vi har just spenderat några dagar med dem i deras vackra provencalska semesterhem.

Det var inget nytt för mig att våra två flickor inte uppfostras enligt samma metoder som deras tre pojkar, men när man tillbringar flera dagar tillsammans blir skillnaderna väldigt påtagliga. Att skamvrån används som bestraffningsmetod när barnen inte lyder har jag vant mig vid, men att stoppa barnen under en kalldush för att få dem att lyda är något helt nytt för mig. Våra grannar använder sig av den metoden som den högsta bestraffningsnivån när inget annat fungerar. Horribelt, tycker många. Effektivt, tycker de som använder sig av metoden.

För våra grannar började det med att minstingen hade fruktansvärda och okontrollerade raseriutbrott. Efter att ha försökt lugna ner honom på alla sätt och inget fungerade fick han ta en kalldush med kläderna på för att ”chocka” honom ur tillståndet. Det fungerade, pojken blev lugn och återfick kontrollen. Efter det har de inte behövt använda metoden särskilt ofta, men däremot hotar de med att göra det nästan dagligen.

Trots och utbrott är en ständig utmaning för småbarnsföräldrar, att dömma av de tusentals chattforum där ämnet diskuteras. De flesta föräldrar har någongång växlat mellan att hota, skrika, straffa, övertala, gråta och muta. Vad som är rätt metod är väldigt individuellt. En del barn är ovanligt trotsiga och antagligen kräver de ett extra starkt motstånd.

På franska och engelska diskuteras kalldushmetoden på olika chattforum, men jag har inte hittat en enda fundering kring ämnet på svenska. Kanske för att bestraffningsmetoder är väldigt kulturellt betingade och jag har svårt att tänka mig att någon i Finland ens skulle komma på tanken att sätta sina barn under en kalldush.

I Lissabonfördraget finns skrivningar om skydd av barns rättigheter och att ingen får utsättas för förnedrande bestraffning eller behandling, men i många EU-länder är barnaga inte bara tillåtet utan också socialt accepterat. Jag tycker inte att barnaga, skamvrå och kalldush är rätta metoder, men samtidigt måste jag  konstatera att sydeuropeiska barn generellt är hövliga och har större respekt för vuxna än vad barn i norden har.

, ,

Kvinnor i karriären

18.10.2013 14.44 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (2 kommentarer)

I tonåren brukade jag smyga mig in om kvällarna för att föräldrarna inte skulle behöva vakna. Nuförtiden smyger jag mig ut om kvällarna. Ettåringen blir så hjärtskärande ledsen när hon ser mig försvinna ut genom dörren så det är lika bra att hon inte behöver se det. Därför smög jag mig ut igår kväll för att lyssna till Malin Persson Giolito, en svensk författare som bor i Bryssel.

Malin Persson Giolito hade jobbat i tio år på en advokatbyrå när hon, gravid med sitt tredje barn, fick veta att hon inte längre var välkommen tillbaka. Det var då hon började skriva sin första bok. Boken handlar (inte helt slumpmässigt) om en ung gravid advokat, som får spraken. Den blev en omedelbar framgång i Sverige och därefter har hon hunnit ge ut två andra böcker.

Man kan tycka att det egentligen var tur att Malin fick sparken, annars hade hon kanske aldrig skrivit några böcker. Och det håller hon själv delvis med om också, men hon poängterar att det inte ska få gå till på det viset. Tyvärr händer det överallt, att kvinnor diskrimineras, får sparken eller blir åsidosatta, på grund av graviditet.  Och alla kan inte vända det till något positivt, alla kvinnor som blir sparkade har inte möjligheten att bli en framgångsrik författare.

Inom EU har man som mål att kvinnor och män ska ha rätt att på samma villkor delta i samhällslivet, familjelivet och på arbetsmarknaden.  Ändå fungerar det inte riktigt så. Löneskillnaderna är stora och arbetsmarknaden är könssegregerad på många håll. Dessutom, trots diverse EU-initiativ, har inte mycket förändrats de senaste åren. Kvinnor blir fortfarande systematiskt diskriminerade i arbetslivet när de är gravida eller under föräldraledigheten, vilket i förlängningen ger konsekvenser för det fortsatta arbetslivet. Attitydförändringar tar länge tid att genomföra än lagstiftning och det är antagligen därför som vi i stort sett trampar på stället.

Efter många funderingar igår kväll smög jag mig hem igen, för att inte väcka mina småflickor. Jag kan bara hoppas att arbetsmarknaden ser bättre ut när de kommer sig ut i arbetslivet.

, ,

Det finns inga gratisluncher

15.10.2013 12.06 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Det finns inga gratisluncher)

Livet som lobbyist är hårt. Därför kommer det hela tiden ut nya böcker om EU-lobbying. Den senaste jag fått syn på handlar om de vardagliga fallgropar och utmaningar som finns i arbetet som EU-lobbyist. Men det spelar ingen roll hur många handböcker i EU-lobbying man läser om man inte har de rätta kontakterna. När jag var ny i branchen ville jag imponera på chefen med mitt kontaktnätverk. Jag berättade för honom att jag skulle äta lunch med en viktig EU-kommissionärs politiska medarbetare.

”Så bra”, tyckte chefen, ”då kan du fråga om det här och det här och det här….”, sa han och gav mig en lång lista på frågor som han ville jag skulle ta reda på.

”Njaa, personen i fråga är väldigt diskret och lär nog inte avslöja något”, försökte jag säga.

Chefen tyckte att jag skulle bjuda på lunchen och beställa en flaska vin så skulle hon säkert prata. Jag gjorde som chefen önskade, men min kontakt påstod att hon inte visste så mycket. Jag hällde upp mera vin, frågade igen, men det enda som hände var att jag själv pratade på alldeles för mycket. Några timmar senare kom jag tillbaka till kontoret, halvfull utan att ha fått något intressant alls ur min viktiga kontakt.

Det var då det. Det tar tid att bygga upp ett kontaktnätverk och det finns inga handböcker i hur man gör det. En gratis lunch och en flaska vin är definitivt inte svaret, även om många tror det.

, ,