Brysselgripen

Annika flänger och hänger i EU:s huvudstad
Header

EU-Kommissionärernas gåvor

27.11.2013 11.45 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för EU-Kommissionärernas gåvor)

Om du har för avsikt att ge en gåva till en EU-Kommissionär bör du tänka på att den inte får kosta mer än 150 euro, för om den gör det finns det risk för att den hamnar hos någon annan.

Jag stod och beundrade en tavla hos en kompis häromdagen. Det visade sig att den en gång hade varit en gåva till en EU-Kommissionär, men eftersom tavlan tydligen hade ett värde över 150 euro hade Kommissionären inte kunnat behålla den. Den såldes istället billigt på en marknad och hamnade således hos min kompis. Snopet för presentgivarna om de bara visste.

Ifall Kommissionärerna får gåvor som är värda mer än 150 euro måste de ge dem till Kommissionens protokollavdelning, som upprätthåller ett register över presenterna. Om det finns oklarheter i hur dyr en gåva är utvärderas den av någonsorts infrastruktur- och logistikbyrå i Bryssel.

Det är en intressant lista. Man kan se vem som har fått gåvor, vad de har fått, när och från vilket håll, det vill säga vilken nivå på presentgivaren, till exempel industri, regering, region, universitet och så vidare.

Mest presenter verkar Kommissionens ordförande José Manuel Barrosso och utvidgningskommissionär Štefan Füle få. Till exempel har Füle fått en låda med tre flaskor armensk konjak från Armeniens president.  

Energikommissionären Günther Oettinger verkar också vara rätt populär. Ifjol fick han fyra orientaliska mattor i olika format av ”State Oil Company Azerbaidjan.”

Vår egen Kommissionär Olli Rehn har även han fått fina presenter. År 2011 fick han en läderportfölj och en väska i brunt läder av Frankrikes president. Man undrar varför.

 

, ,

Jag kommer från ingenstans

20.11.2013 11.59 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Jag kommer från ingenstans)

Det faktum att våra barn växer upp med tre språk är inte märkvärdigt i Bryssel. Det är betydligt ovanligare att växa upp med bara ett språk. Alla dessa kombinationer av språk och nationaliteter upphör aldrig att förvåna mig. Jag har insett att många personer som jag träffar inte riktigt är vad de säger sig vara. Till exempel har det visat sig att min vän brasilianskan, inte alls har något brasilianskt blod i sig. Hon har tysk-portugisiska föräldrar, men hon säger sig vara brasiliansk. Min vän fransyskan är inte heller riktigt fransk, utan spansk-portugisisk.  I de här två fallen är det landet de växte upp i som ger nationaliteten, inte det som står i passet. Så vad är då en nationalitet? Ofta används det synonymt med medborgarskap, men det verkar som att nationalitet är mera en känsla än ett faktum.

Hur blir det med barnen som växer upp med ett virrvarr av nationaliteter och flyttar från ställe till ställe? I vår dotters skola, där det finns cirka 70 olika nationaliteter, finns det många som inte har ett klart begrepp om vilken nationalitet de har. För dem är det inte konstigt att ha flera olika nationaliteter eller att till och med byta (i sinnet) när de flyttar.  Den enkla frågan ”varifrån kommer du?” får oftast ett långt förklarande svar. En vän till mig brukar säga ”I am not really from anywhere, I am mostly to”.

I framtiden kommer vi kanske mera att definieras per kontinent än per land. Kanske våra barn börjar känna sig europeiska och säga att de har europeisk nationalitet ifall någon undrar.  Att förklara vad man är för något kan vara tålamodsprövande (har jag insett bland mina vänner med blandade nationaliteter) för folk vill i allmänhet ha ett klart begrepp och kunna sätta varandra i en bestämd kategori. Att vara finlandssvensk utomlands innebär också att man ständigt måste förklara vad man är, till exempel varför man pratar svenska men ändå inte hejar på Sverige i fotboll. Det är invecklat det för många.

, , ,

Religiösa konspirationer och traditioner

12.11.2013 14.41 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Religiösa konspirationer och traditioner)

Bryssel är fullt av evenemang, konferenser, mötesplatser, after work drinkar och fester av alla sorter. Nämn vad som helst och det finns här. Mitt senaste sociala event bestod av en fyrverkerikväll som ordnades av brittiska scouter i Bryssel. Har man en brittisk man och en dotter som går i brittiska skolan får man så lov att delta i diverse märkliga aktiviteter ibland.

Den 5 november (eller närmaste lördag) firas med brasor och fyrverkeri för att några katolska konspiratörer någon gång i början på 1600-talet fick för sig att spränga det brittiska parlamentet. De ville mörda kung Jakob I av England, men försöket misslyckades. Sprängämnen och Guy Fawkes, som satt och vaktade krutet, upptäcktes innan konspirationsgruppen hann tutta på. Enligt wikipedia tortyrförhördes Fawkes, dömdes för högförräderi och när han skulle hängas hoppade han istället ned från galgen, bröt nacken och avled direkt.

Det är alltså detta man firar, men firandet tycks ha förlorat all historisk och religiös betydelse. Ursprungligen var festen en protestantisk protest mot det katolska helgonfirandet, men numera tycks det bara vara roligt att smälla iväg lite raketer och tända en brasa. Samma sak gäller väl för de flesta traditioner; jul, påsk, valborg, midsommar och så vidare. Ofta ligger de mest märkliga händelserna bakom vårt firande, men det struntar vi i så länge det bara finns en orsak att ha det lite festligt och pyntat.

Att Guy Fawkes traditionen fått leva så länge är märkligt, men man kan kanske börja ana ett slut snart. Så här löd det till exempel i en brittisk dagstidning:  Varför det årliga behovet av att försöka få katoliker att se ut som avskum när kungafamiljen gör ett hyggligt jobb med det året runt? Och vem vill fira ett misslyckande att spränga Westminster när varje TV-sänd debatt gör att de flesta tittare önskar att det hade lyckats?

Religiösa traditioner har allt mer börjat bli ett problem i vårt mångkulturella samhälle. Att ordna julfest på en arbetsplats med många nationaliteter är inte bekymmersfritt. På vissa ställen får man inte kalla det ”Christmas holiday” eller ”Christmas decoration”, utan det måste heta ”holiday season” och ”festive decoration”, annars kan en del finna det upprörande. Jag misstänker att religiösa traditioner kommer att få det allt jobbigare i framtiden.

, , ,

Stopp, stopp, stopp

06.11.2013 12.56 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Stopp, stopp, stopp)

EU-kommissionen har ett tufft jobb framför sig. Den ska bestämma om tre kontroversiella medborgarinitiativ ska bli lagstiftning eller inte. De tre initiativen handlar om stopp för bistånd till aborter och stamcellsforskning, stopp för privatisering av vattenförsörjning och stopp för djurförsök.

Abortmotståndarnas kampanj för att stoppa EU-anslag till forskning på mänskliga embryon har fått mest uppmärksamhet. Katolska kyrkan uppmande sina medlemmar att skriva under och därmed är det inte konstigt att mer än 600.000 underskrifter samlades in i Italien och drygt 200.000 i Polen. I Finland har endast 1.260 personer skrivit under (att jämföra med 12.734 underskrifter för stopp till djurförsök och 15.109 för vattenförsörjningsinitiativet).

Efter att medlemsländerna kontollerat namnuppgifterna är det EU-kommissionens uppgift att pröva om initiativen ska leda till nya lagförslag. Här förutses många problem, till och med så många att man börjat tala om ett misslyckande redan innan kommissionen haft chans att reagera. Problemet är att frågorna har en tendens att polarisera befolkningen då det i två av initiativen finns starka känslor inblandade. Det finns ingen möjlighet för kommissionen att tillfredsställa alla. Det finns inga kompromisser – vad kommissionen än gör (stiftar nya lagar eller låter bli) kommer en stor del av befolkningen att bli besviken.

Detta är de tre första EU-medborgarinitiativen som godkänts av kommissionen och som har samlat in mer än en miljon namnunderskrifter från minst sju länder inom ett år. Hur kommissionen agerar nu kommer i stort att bestämma om införandet av medborgarinitiativen var lyckat eller inte. Hittills verkar det inte helt lyckat.

, , ,

Kalldusch som uppfostringsmetod

01.11.2013 15.35 | Skriven av annikaeaton i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Kalldusch som uppfostringsmetod)

En av de positiva sakerna med att bo i Bryssel är att man så enkelt kan resa härifrån. Åker man 1.000 kilometer söderut hamnar man i Provence. Där har våra franska grannar ett hus och vi har just spenderat några dagar med dem i deras vackra provencalska semesterhem.

Det var inget nytt för mig att våra två flickor inte uppfostras enligt samma metoder som deras tre pojkar, men när man tillbringar flera dagar tillsammans blir skillnaderna väldigt påtagliga. Att skamvrån används som bestraffningsmetod när barnen inte lyder har jag vant mig vid, men att stoppa barnen under en kalldush för att få dem att lyda är något helt nytt för mig. Våra grannar använder sig av den metoden som den högsta bestraffningsnivån när inget annat fungerar. Horribelt, tycker många. Effektivt, tycker de som använder sig av metoden.

För våra grannar började det med att minstingen hade fruktansvärda och okontrollerade raseriutbrott. Efter att ha försökt lugna ner honom på alla sätt och inget fungerade fick han ta en kalldush med kläderna på för att ”chocka” honom ur tillståndet. Det fungerade, pojken blev lugn och återfick kontrollen. Efter det har de inte behövt använda metoden särskilt ofta, men däremot hotar de med att göra det nästan dagligen.

Trots och utbrott är en ständig utmaning för småbarnsföräldrar, att dömma av de tusentals chattforum där ämnet diskuteras. De flesta föräldrar har någongång växlat mellan att hota, skrika, straffa, övertala, gråta och muta. Vad som är rätt metod är väldigt individuellt. En del barn är ovanligt trotsiga och antagligen kräver de ett extra starkt motstånd.

På franska och engelska diskuteras kalldushmetoden på olika chattforum, men jag har inte hittat en enda fundering kring ämnet på svenska. Kanske för att bestraffningsmetoder är väldigt kulturellt betingade och jag har svårt att tänka mig att någon i Finland ens skulle komma på tanken att sätta sina barn under en kalldush.

I Lissabonfördraget finns skrivningar om skydd av barns rättigheter och att ingen får utsättas för förnedrande bestraffning eller behandling, men i många EU-länder är barnaga inte bara tillåtet utan också socialt accepterat. Jag tycker inte att barnaga, skamvrå och kalldush är rätta metoder, men samtidigt måste jag  konstatera att sydeuropeiska barn generellt är hövliga och har större respekt för vuxna än vad barn i norden har.

, ,