Det faktum att våra barn växer upp med tre språk är inte märkvärdigt i Bryssel. Det är betydligt ovanligare att växa upp med bara ett språk. Alla dessa kombinationer av språk och nationaliteter upphör aldrig att förvåna mig. Jag har insett att många personer som jag träffar inte riktigt är vad de säger sig vara. Till exempel har det visat sig att min vän brasilianskan, inte alls har något brasilianskt blod i sig. Hon har tysk-portugisiska föräldrar, men hon säger sig vara brasiliansk. Min vän fransyskan är inte heller riktigt fransk, utan spansk-portugisisk.  I de här två fallen är det landet de växte upp i som ger nationaliteten, inte det som står i passet. Så vad är då en nationalitet? Ofta används det synonymt med medborgarskap, men det verkar som att nationalitet är mera en känsla än ett faktum.

Hur blir det med barnen som växer upp med ett virrvarr av nationaliteter och flyttar från ställe till ställe? I vår dotters skola, där det finns cirka 70 olika nationaliteter, finns det många som inte har ett klart begrepp om vilken nationalitet de har. För dem är det inte konstigt att ha flera olika nationaliteter eller att till och med byta (i sinnet) när de flyttar.  Den enkla frågan ”varifrån kommer du?” får oftast ett långt förklarande svar. En vän till mig brukar säga ”I am not really from anywhere, I am mostly to”.

I framtiden kommer vi kanske mera att definieras per kontinent än per land. Kanske våra barn börjar känna sig europeiska och säga att de har europeisk nationalitet ifall någon undrar.  Att förklara vad man är för något kan vara tålamodsprövande (har jag insett bland mina vänner med blandade nationaliteter) för folk vill i allmänhet ha ett klart begrepp och kunna sätta varandra i en bestämd kategori. Att vara finlandssvensk utomlands innebär också att man ständigt måste förklara vad man är, till exempel varför man pratar svenska men ändå inte hejar på Sverige i fotboll. Det är invecklat det för många.